Hur kan litteraturen gestalta nationell identitet? Frågan har länge väckt stora känslor, men idag bemöts de oftast av ett lätt ironiskt leende. Inte bara i Sverige. Polens nationalskald Adam Mickiewicz (1798-1855) föddes på det territorium som idag tillhör Litauen och det är till Litauen han längtar i fösta versen av sitt stora verk Pan Tadeusz som han skriver på landsflykt i Frankrike. Ändå är det polska barn som läser hans epos första sida utantill redan i grundskolan och hans kropp ligger begravd på det kungliga slottet i Krakow bland polska kungar och drottningar. Det rådet ingen tvekan om hans och hans litteraturs identitet. Inte heller i Sverige har man några större problem att identifiera den romantiska svenska litteraturen och den nationella identiteten i den. Frågan blir allt svårare att besvara ju närmare 1900-talet vi kommer, särskilt när vi hamnar i efterkrigsperioden, som för hela Europa har varit en tid av massiva migrationer. I och med migrationerna har frågan om identitet kommit att bli allt vanligare medan svaren mer splittrade och komplicerade. Migrationsvågen har under andra hälften av förra seklet blivit allt starkare och under 50- och 60-talet börjar litteraturvetare i Sverige dela upp litteraturen på svensk respektive invandrarlitteratur. Denna uppdelning ter sig vid första betraktelse mycket enkel och logisk, värre bli det när invandrare föder barn i Sverige, barn vars modersmål blir svenska och trots det främmande klingande efternamnet är de lika svenska i sitt skrivande som vilken Andersson eller Martinson som helst.
Idag ställer man hellre frågan om nationell identitet finns över huvud taget och i så fall vad den innebär. Oftast låter man frågan eka i olika riktningar i stället för att besvara den. Jag kommer därför i det följande att spekulera kring ”invandrarlitteraturens” olika aspekter, dess innebörd, begreppets rätt att existera, dess relevans samt försöka illustrera mina tankar med olika exempel.
Vad betyder egentligen termen ”invandrarlitteratur”? Om man ställer den vid sidan om två besläktade begrepp, det vill säga ord sammansatta av två substantiv, som ”barnlitteratur” eller ”vuxenlitteratur” ska ordet förstås som litteratur för invandrare. Denna definition är den enda begrundade. Det är svenska folkbibliotek som har införskaffat sig denna för att kunna placera litteratur skriven på de olika främmande språk som idag talas i Sverige av människor som kommit att bosätta sig i landet. Men det är självfallet inte i den betydelse litteraturvetenskapen använder ordet. Enkelt uttryckt är ”invandrarlitteratur” den litteratur som är skriven av invandrare och en ”invandrarförfattare” är alltså upphovsman till sådana verk, kort sagt en invandrare som skriver. Forskare är oeniga vad gäller språket i dessa verk, en del påstår att ”invandrarlitteratur” är endast den litteratur som skrivits på svenska, andra vill se all litteratur skapad av invandrare, både på svenska och deras olika modersmål, som en del av det svenska litteraturfältet. Lars Wendelius underrubricerar visserligen sin forskning tydligt Immigrant- och minoritetslitteratur på svenska, men i sitt verk tar han upp även de författare som konsekvent har hållit sig till sitt modersmål och endast ett fåtal av deras böcker (utgivna både i Sverige och i deras respektive hemländer) översatts till svenska . Då uppstår ännu en fråga: har den svenska staten ensamrätten till ”sina” invandrare och därmed svenska litteraturen till ”sina invandrarförfattare”? Jag vill ta upp ännu ett polskt exempel.
Michał Moszkowicz är av judiskt härkomst, men född och uppvuxen under den kommunistiska regimen i Polen har varken han eller hans familj fått möjlighet att utöva sin religion eller kultur. Han ser sig själv främst som polack. Under våren 1968, till följd av det militära förtrycket, avskedades de polska judarna från sina arbeten och avstängdes från universitetsstudier. Därefter utvisades de från Polen. Moszkowicz var en av de som kom att bosätta sig i Sverige. Sedan 1969 har han skrivit 13 böcker, samtliga betraktar på något sätt en immigrants situation i det nya landet. Hans böcker har utgivits på ett litet polskt förlag verksamt i Sverige, Polonica. Även översättningar har tryckts på det förlaget. Moszkowiczs böcker räknas i Polen till mindre känd emigrantlitteratur. I Wendelius bok räknas dem till invandrarlitteratur (inom det svenska fältet). Det ter sig som om Moszkowicz har kommit att bli författare hemmahörande i både den svenska och den polska litteraturen, samtidigt som varken de polska eller de svenska läsarna känner väl till hans namn. Den dubbla identiteten har gjort honom hemlös. Paradoxalt nog, verkar författaren själv ha minst problem med den fördelningen.
Det som kanske mer än hans härkomst placerar Moszkowicz i ”invandrarlitteraturens” sammanhang är det att i alla hans böcker möter vi den i världen vilsne och ur världen utstötta emigranten som söker sin identitet på andra sidan Östersjön. Det är alltså den okända platsen som blir det intressanta temat i litteraturen, också den plats som är svensk men sedd av någon annan. Eva Adolfsson skriver i en essä om förorten: ”Det intressanta samtida skrivandet har flyttat. Bort ur handlingsförloppet – in i platserna som ska utforskas” . Så är fallet i Jonas Hassen Khemiris två böcker, vars scen han förlägger i förorten där så gott som alla invånare är utlänningar. Huvudpersonen Halim är barn till invandrare, till skillnad från sin far vill han inte assimileras i det svenska samhället, utan i stället värna för de muslimska värdena. Khemiri har från början felaktigt beskrivits som invandrarförfattare, främst på grund av sitt icke-svenska efternamn och den tematik han tar upp. Men samma tematik, det vill säga invandrare i Sverige, förekommer till exempel i Sara Kadefors Fågelbovägen 32, Daniel Sjölins Personliga pronomen eller Lena Anderssons två första böcker Var det bra så? och Du är alltså svensk? Ingen av dessa böcker har tagits upp i sammanhang ”invandrarlitteratur” trots att de mycket sakkunnigt behandlar ämnet. I Du är alltså svensk? heter huvudpersonen Fatima. Hon är muslimsk kvinna som sedan länge har försökt hitta ett arbete i Sverige, hon har till och med anpassat sig ganska väl enligt den hårda invandringspolitiken som råder i landet. Andersson, liksom Khemiri i den ett år tidigare utkomna Ett öga rött, skapar en allegori av det Sverige som inte kan komma till rätta med sitt förhållande till de invandrare som så välkommet släppts in i landet. I sitt sökande efter arbete utsätts Fatima för en test genom vilken hennes mångfaldskvot ska räknas ut:
Kvoten är en formel våra vetenskapsmän räknat ut. I varje människa finns en kärna i form av en cirkel. Kärnan är identiteten, hos somliga synonym med olikheten, annorlundaskapet. Varje cirkel har en yta. Varje yta kan man räkna ut area av. Det blir i vår tid allt viktigare att ha identitet i betydelsen ett annorlundaskap.
Annorlundaskap som ett värde i sig har under de senaste åren uppmärksammats och belönats åtskilliga gånger i den engelskspråkiga litteraturens fält, där namn som Zadie Smith (född i arbetarkvarter i London av jamaikanska föräldrar), V.S. Naipaul (Trinidad), Salman Rushdie (Bombay), J.M. Coetzee (Kapstaden). Den amerikanska litteraturen har kanske minst problem med begreppet ”invandrarlitteratur”. Författare från hela världen har under lång tid sökt sig till denna immigranternas stat. ”Books are no longer imagined to exist in a single literary system”, skriver den amerikanska forskaren Rebecca L. Walkowitz, ”but may exist, now and in the future, in several literary systems” . Författare till de olika artiklarna presenterade i boken är överens om den övergång som har skett ”from nation-based paradigms to ’transnational models emphasizing the global space of ongoing travel and transcontinental connection.’” Litteratur som vi nu har att göra med är ”migration literature”.
Vill vi i Sverige envisas om att kalla en del av den litteratur som skapas inom landets gränser för ”invandrarlitteratur” måste vi hela tiden upprätta en binär opposition till det ursvenska. Men en sådan opposition blir irrelevant då det ursvenska saknar signifiant, i alla fall i samtiden. Det gjorde den redan tidigare: ”De bästa kandidaterna till exotisk ideal”, skriver Todorov, ”är folken och kulturer som är mest avlägsna från vår egna och för oss minst bekanta”. Men för att beskriva dessa måste vi lära känna dem. Kunskapen och exotismen går inte ihop, därför blir varje resonemang om exotism en dekonstruktion av denna och därmed förlorar exotismen sin relevans.
Personligen tycker jag om tanken att Strindberg hade rätt i sitt ”utkast på en bit papper”. Visserligen har nationalitetsbegreppet ändrat betydelse, det handlar inte längre om ras eller stam. 2006 har av Kulturrådet utlysts till det mångkulturella året i Sverige. Pessimistiskt vill jag se det som ett misslyckat projekt. Men kanske inom kort kan vi se Sverige som ett land bestående av olika, mindre nationaliteter. Hade vi lyssnat på Strindberg skulle Sverige kunna betraktas som ett bolag, det vill säga en förening av intressen. Det hade varit mindre besvärligt, om alls problematiskt, att utpeka den svenska identiteten, den svenska litteraturen och därmed den svenska författaren. Benämningen ”invandrarlitteraturen”, som idag skapar mer tvister än någon annan litteraturvetenskaplig term, hade då inte kommit någon på tanken.
En författarkväll på Högdalens bibliotek
Theodor Kallifatides vill se sig själv och vill ännu mer bli sedd som en svensk författare. Hans definition för att skriva svensk litteratur är språket. Och det ligger självklart mycket i den definitionen. Men min fråga om Stridberg blev fransk författare bara för att några av hans verk var skrivna på franska avskedas av Kallifatides. Och om hans ”svenskhet” skvallrar också den kö som har bildats för signering, det är inte greker, faktiskt inte ens andra invandrare, utan en hel skara svenska läsare. Vi har inte mycket tid för att utveckla diskussionen på det förortsbibliotek där han ikväll presenterar sin nya bok. Ännu en autobiografisk bok, i vilken författaren inte döljer sig bakom en påhittad hjälte utan framträder som huvudrollsinnehavaren för att berätta sin släkthistoria. Och återigen detta Grekland. Boken Mödrar och söner är skriven på svenska men Kallifatides skrev om boken till grekiska för att i Grekland ge ut den innan den svenska versionen hamnade på svenska bokhandlarhyllor och innan Kallifatides ska uppträda i svenska media och på svenskaste bokmässa i Göteborg. Boken skulle först och främst läsas av hans grekiska mor som har varit hans musa under hela hans svenska författarskap. Man får lust att tänka att det inte är nationer som ger upphov till litteraturen utan det är mödrar som föder söner och döttrar som i sin tur föder böcker. Svaret om nationell litteratur vore enklare då. Kallifatides envisas om att tillhöra den svenska författarskaran, men känner av att etablissemanget inte tillåter honom det. Och trots att hans namn och verk nämns i Svenska Litteraturhistorien så låses de i ett kapitel om invandrarlitteratur. Och det är inte bara det, menar Kallifatides, ”trots 48 titlar skrivna på svenska, de flesta på mitt sommarställe på Gotland och utgivna av Sveriges mest prestigefyllda förlag, har jag aldrig blivit nominerad till Augustpriset.” När han ska signera min favorit bland hans böcker Utlänningar frågar han leende ”Vad heter du, min vän?”. Och detta ”min vän” väljer jag att tolka som att han tilltalar det polska, inte det svenska, i mig.