Hur kan litteraturen gestalta nationell identitet?

Hur kan litteraturen gestalta nationell identitet? Frågan har länge väckt stora känslor, men idag bemöts de oftast av ett lätt ironiskt leende. Inte bara i Sverige. Polens nationalskald Adam Mickiewicz (1798-1855) föddes på det territorium som idag tillhör Litauen och det är till Litauen han längtar i fösta versen av sitt stora verk Pan Tadeusz som han skriver på landsflykt i Frankrike. Ändå är det polska barn som läser hans epos första sida utantill redan i grundskolan och hans kropp ligger begravd på det kungliga slottet i Krakow bland polska kungar och drottningar. Det rådet ingen tvekan om hans och hans litteraturs identitet. Inte heller i Sverige har man några större problem att identifiera den romantiska svenska litteraturen och den nationella identiteten i den. Frågan blir allt svårare att besvara ju närmare 1900-talet vi kommer, särskilt när vi hamnar i efterkrigsperioden, som för hela Europa har varit en tid av massiva migrationer. I och med migrationerna har frågan om identitet kommit att bli allt vanligare medan svaren mer splittrade och komplicerade. Migrationsvågen har under andra hälften av förra seklet blivit allt starkare och under 50- och 60-talet börjar litteraturvetare i Sverige dela upp litteraturen på svensk respektive invandrarlitteratur. Denna uppdelning ter sig vid första betraktelse mycket enkel och logisk, värre bli det när invandrare föder barn i Sverige, barn vars modersmål blir svenska och trots det främmande klingande efternamnet är de lika svenska i sitt skrivande som vilken Andersson eller Martinson som helst.
Idag ställer man hellre frågan om nationell identitet finns över huvud taget och i så fall vad den innebär. Oftast låter man frågan eka i olika riktningar i stället för att besvara den. Jag kommer därför i det följande att spekulera kring ”invandrarlitteraturens” olika aspekter, dess innebörd, begreppets rätt att existera, dess relevans samt försöka illustrera mina tankar med olika exempel.
Vad betyder egentligen termen ”invandrarlitteratur”? Om man ställer den vid sidan om två besläktade begrepp, det vill säga ord sammansatta av två substantiv, som ”barnlitteratur” eller ”vuxenlitteratur” ska ordet förstås som litteratur för invandrare. Denna definition är den enda begrundade. Det är svenska folkbibliotek som har införskaffat sig denna för att kunna placera litteratur skriven på de olika främmande språk som idag talas i Sverige av människor som kommit att bosätta sig i landet. Men det är självfallet inte i den betydelse litteraturvetenskapen använder ordet. Enkelt uttryckt är ”invandrarlitteratur” den litteratur som är skriven av invandrare och en ”invandrarförfattare” är alltså upphovsman till sådana verk, kort sagt en invandrare som skriver. Forskare är oeniga vad gäller språket i dessa verk, en del påstår att ”invandrarlitteratur” är endast den litteratur som skrivits på svenska, andra vill se all litteratur skapad av invandrare, både på svenska och deras olika modersmål, som en del av det svenska litteraturfältet. Lars Wendelius underrubricerar visserligen sin forskning tydligt Immigrant- och minoritetslitteratur på svenska, men i sitt verk tar han upp även de författare som konsekvent har hållit sig till sitt modersmål och endast ett fåtal av deras böcker (utgivna både i Sverige och i deras respektive hemländer) översatts till svenska . Då uppstår ännu en fråga: har den svenska staten ensamrätten till ”sina” invandrare och därmed svenska litteraturen till ”sina invandrarförfattare”? Jag vill ta upp ännu ett polskt exempel.
Michał Moszkowicz är av judiskt härkomst, men född och uppvuxen under den kommunistiska regimen i Polen har varken han eller hans familj fått möjlighet att utöva sin religion eller kultur. Han ser sig själv främst som polack. Under våren 1968, till följd av det militära förtrycket, avskedades de polska judarna från sina arbeten och avstängdes från universitetsstudier. Därefter utvisades de från Polen. Moszkowicz var en av de som kom att bosätta sig i Sverige. Sedan 1969 har han skrivit 13 böcker, samtliga betraktar på något sätt en immigrants situation i det nya landet. Hans böcker har utgivits på ett litet polskt förlag verksamt i Sverige, Polonica. Även översättningar har tryckts på det förlaget. Moszkowiczs böcker räknas i Polen till mindre känd emigrantlitteratur. I Wendelius bok räknas dem till invandrarlitteratur (inom det svenska fältet). Det ter sig som om Moszkowicz har kommit att bli författare hemmahörande i både den svenska och den polska litteraturen, samtidigt som varken de polska eller de svenska läsarna känner väl till hans namn. Den dubbla identiteten har gjort honom hemlös. Paradoxalt nog, verkar författaren själv ha minst problem med den fördelningen.
Det som kanske mer än hans härkomst placerar Moszkowicz i ”invandrarlitteraturens” sammanhang är det att i alla hans böcker möter vi den i världen vilsne och ur världen utstötta emigranten som söker sin identitet på andra sidan Östersjön. Det är alltså den okända platsen som blir det intressanta temat i litteraturen, också den plats som är svensk men sedd av någon annan. Eva Adolfsson skriver i en essä om förorten: ”Det intressanta samtida skrivandet har flyttat. Bort ur handlingsförloppet – in i platserna som ska utforskas” . Så är fallet i Jonas Hassen Khemiris två böcker, vars scen han förlägger i förorten där så gott som alla invånare är utlänningar. Huvudpersonen Halim är barn till invandrare, till skillnad från sin far vill han inte assimileras i det svenska samhället, utan i stället värna för de muslimska värdena. Khemiri har från början felaktigt beskrivits som invandrarförfattare, främst på grund av sitt icke-svenska efternamn och den tematik han tar upp. Men samma tematik, det vill säga invandrare i Sverige, förekommer till exempel i Sara Kadefors Fågelbovägen 32, Daniel Sjölins Personliga pronomen eller Lena Anderssons två första böcker Var det bra så? och Du är alltså svensk? Ingen av dessa böcker har tagits upp i sammanhang ”invandrarlitteratur” trots att de mycket sakkunnigt behandlar ämnet. I Du är alltså svensk? heter huvudpersonen Fatima. Hon är muslimsk kvinna som sedan länge har försökt hitta ett arbete i Sverige, hon har till och med anpassat sig ganska väl enligt den hårda invandringspolitiken som råder i landet. Andersson, liksom Khemiri i den ett år tidigare utkomna Ett öga rött, skapar en allegori av det Sverige som inte kan komma till rätta med sitt förhållande till de invandrare som så välkommet släppts in i landet. I sitt sökande efter arbete utsätts Fatima för en test genom vilken hennes mångfaldskvot ska räknas ut:
Kvoten är en formel våra vetenskapsmän räknat ut. I varje människa finns en kärna i form av en cirkel. Kärnan är identiteten, hos somliga synonym med olikheten, annorlundaskapet. Varje cirkel har en yta. Varje yta kan man räkna ut area av. Det blir i vår tid allt viktigare att ha identitet i betydelsen ett annorlundaskap.
Annorlundaskap som ett värde i sig har under de senaste åren uppmärksammats och belönats åtskilliga gånger i den engelskspråkiga litteraturens fält, där namn som Zadie Smith (född i arbetarkvarter i London av jamaikanska föräldrar), V.S. Naipaul (Trinidad), Salman Rushdie (Bombay), J.M. Coetzee (Kapstaden). Den amerikanska litteraturen har kanske minst problem med begreppet ”invandrarlitteratur”. Författare från hela världen har under lång tid sökt sig till denna immigranternas stat. ”Books are no longer imagined to exist in a single literary system”, skriver den amerikanska forskaren Rebecca L. Walkowitz, ”but may exist, now and in the future, in several literary systems” . Författare till de olika artiklarna presenterade i boken är överens om den övergång som har skett ”from nation-based paradigms to ’transnational models emphasizing the global space of ongoing travel and transcontinental connection.’” Litteratur som vi nu har att göra med är ”migration literature”.
Vill vi i Sverige envisas om att kalla en del av den litteratur som skapas inom landets gränser för ”invandrarlitteratur” måste vi hela tiden upprätta en binär opposition till det ursvenska. Men en sådan opposition blir irrelevant då det ursvenska saknar signifiant, i alla fall i samtiden. Det gjorde den redan tidigare: ”De bästa kandidaterna till exotisk ideal”, skriver Todorov, ”är folken och kulturer som är mest avlägsna från vår egna och för oss minst bekanta”. Men för att beskriva dessa måste vi lära känna dem. Kunskapen och exotismen går inte ihop, därför blir varje resonemang om exotism en dekonstruktion av denna och därmed förlorar exotismen sin relevans.
Personligen tycker jag om tanken att Strindberg hade rätt i sitt ”utkast på en bit papper”. Visserligen har nationalitetsbegreppet ändrat betydelse, det handlar inte längre om ras eller stam. 2006 har av Kulturrådet utlysts till det mångkulturella året i Sverige. Pessimistiskt vill jag se det som ett misslyckat projekt. Men kanske inom kort kan vi se Sverige som ett land bestående av olika, mindre nationaliteter. Hade vi lyssnat på Strindberg skulle Sverige kunna betraktas som ett bolag, det vill säga en förening av intressen. Det hade varit mindre besvärligt, om alls problematiskt, att utpeka den svenska identiteten, den svenska litteraturen och därmed den svenska författaren. Benämningen ”invandrarlitteraturen”, som idag skapar mer tvister än någon annan litteraturvetenskaplig term, hade då inte kommit någon på tanken.
En författarkväll på Högdalens bibliotek
Theodor Kallifatides vill se sig själv och vill ännu mer bli sedd som en svensk författare. Hans definition för att skriva svensk litteratur är språket. Och det ligger självklart mycket i den definitionen. Men min fråga om Stridberg blev fransk författare bara för att några av hans verk var skrivna på franska avskedas av Kallifatides. Och om hans ”svenskhet” skvallrar också den kö som har bildats för signering, det är inte greker, faktiskt inte ens andra invandrare, utan en hel skara svenska läsare. Vi har inte mycket tid för att utveckla diskussionen på det förortsbibliotek där han ikväll presenterar sin nya bok. Ännu en autobiografisk bok, i vilken författaren inte döljer sig bakom en påhittad hjälte utan framträder som huvudrollsinnehavaren för att berätta sin släkthistoria. Och återigen detta Grekland. Boken Mödrar och söner är skriven på svenska men Kallifatides skrev om boken till grekiska för att i Grekland ge ut den innan den svenska versionen hamnade på svenska bokhandlarhyllor och innan Kallifatides ska uppträda i svenska media och på svenskaste bokmässa i Göteborg. Boken skulle först och främst läsas av hans grekiska mor som har varit hans musa under hela hans svenska författarskap. Man får lust att tänka att det inte är nationer som ger upphov till litteraturen utan det är mödrar som föder söner och döttrar som i sin tur föder böcker. Svaret om nationell litteratur vore enklare då. Kallifatides envisas om att tillhöra den svenska författarskaran, men känner av att etablissemanget inte tillåter honom det. Och trots att hans namn och verk nämns i Svenska Litteraturhistorien så låses de i ett kapitel om invandrarlitteratur. Och det är inte bara det, menar Kallifatides, ”trots 48 titlar skrivna på svenska, de flesta på mitt sommarställe på Gotland och utgivna av Sveriges mest prestigefyllda förlag, har jag aldrig blivit nominerad till Augustpriset.” När han ska signera min favorit bland hans böcker Utlänningar frågar han leende ”Vad heter du, min vän?”. Och detta ”min vän” väljer jag att tolka som att han tilltalar det polska, inte det svenska, i mig.

BUTY

W sobotnie mgliste i deszczowe popołudnie styczniowe wybraliśmy się do kina. Tuż przy kinie był sklep, "wyprzedaż 50%". Pierwsze, co nas zachwyciło to wielka czerwona kanapa, jak z Almodovara, albo Felliniego... Ponieważ nie dysponujemy wciąż przestrzenią do ustawienia takiego mebliska, pewnie nawet schody w naszym bloku nie są do wnoszenia takiej przystosowane, rozejrzeliśmy się za drobiazgami. Ja za torbami, jak zawsze, Kent za butami, jak często. Są! Czaro-białe, na pięknym obcasie, klamerka wokół kostki. Film się zaraz miał zacząć, więc zmuszeni byliśmy na odłożenie zakupów, nie zdążyłam zmierzyć po prostu, a za mały czy za duży but, tym bardziej na obcasie, to, jak wiadomo, tragedia i tylko na półce można taki postawić.
W kinie Forsoning, czyli Pokuta (Atomnement) wg powieści Iana McEvana, którego poznałam m in dzięki Ince Brodzkiej i Black Dogs. Filmu nie opowiem, bo taką historię należy przeczytać i zobaczyć, albo zobaczyć i przeczytać. Zachwycić się. Zachłysnąć. Zapłakać... A potem pogadam z wami.
No więc wyszliśmy z kina i zaraz do sklepu. Kanapa sprzedana, ech! Jakiś Turek albo inny Arab kupił, bo jak mu pogratulowałam to nawet nie rozumiał, nawet się nie uśmiechnął, bo tacy to na kobiety, tym bardziej jasne, nawet nie patrzą. A buty dalej stoją i wołają do mnie. A we mnie wciąż siedziała ta historia i piękne stroje z lat 30. Pasują! Idę. Po sklepie się przechadzam, ekspedientka woła, że ślicznie na mnie leżą. Mówię dziewczynie, żeby film poszła zobaczyć, a ona do mnie, że woli action. A niech to! Buty kupujemy. Całą garderobę w domu przerzuciłam dobierając do butów stroje. I teraz czekam na wiosnę. Aż będzie można w nich chodzić, spacerować, ze schodów zbiegać, w ramiona się rzucać... Wciąż tylko nie wiem, gdzie te spacery, gdzie te schody... Czas pokaże!

Komentarz do naszej klasy

Kolega Kornaga złości się na portal nasza-klasa.pl (http://kornaga.blogspot.com/), który, jak większość z nas wie, robi ostatnio wielką karierę. Ponoć założyciel dorobił się już miliona (pozostaję w nadziei, że nie ukradzionego), a w tym tygodniu portal osiągnął ponad 6milionową liczbę użytkowników, czego skutki wszyscy śledziliśmy nie mogąc się na portal dostać. Portal przeniesiono, znów działa, nawet trochę szybciej. A ja znów mogę kolejnych znajomych szukać.
A znajduje się tam niezwykłe rzeczy. Np. Karola, który był moim kolegą z bloku 34 na Hrubieszowskiej w Zamościu. Karol wcale nie chodził do mojej klasy ani nawet do szkoły. Ale byliśmy w równoległych więc sie razem uczyliśmy. Karol często bywał u mnie w domu, bo moja mama, w przeciwieństwie do jego, pozwalała czy raczej nie zabraniała mu palić papierosów na balkonie. Słuchaliśmy razem the Doors i Karol mówił, że chyba jest drugim wcieleniem Morissona. Nie wątpiłam, bo trochę wychodziło mu rzępolenie na gitarze i zapuszczanie włosów oraz przypalanie wszystkiego łatwopalnego (herbaty, suszonych róż i innych). A jak nie wychodziło, to Karol pił Amol na spirytusie. Jak wyjeżdżałam do Szwecji rozdałam trochę rzeczy i Karolowi przypadła w udziale ruska gitara. Karol wziął to chyba za znak i teraz jest zakonnikiem...
A potem znalazłam na naszej klasie jeszcze innych znajomych, którzy ani do klasy tej samej nie chodzili, ani do szkoły, ani nawet w tym samym bloku nie mieszkali. To jest całe starówkowe towarzystwo, powiedzmy lata 94-98, choć dla mnie ta impreza skończyła się z wyjazdem w 96. Ale ja ich nie zapomniałam, ani oni mnie. Jak widać, np. na nasza-klasa!
Zanim trafiłam na Starówkę w wieku 14 lat siedziałam raczej pod blokiem na osiedlu Słoneczny Stok. To osiedle wcale nie było bardziej słoneczne niż inne miejsca w Zamościu. Nie wiem, kto wpadł na tak idiotyczną nazwę, ale chyba większość osiedli z tak 80. tak się nazywało. Tu można też się domyślić, że chodziło o zaprzeczenie przekleństwu, jakie rzucił na teren pod budowę chłop, któremu państwo siłą odebrało ziemię. Chłop przeklął i tak tylko w tych latach, kiedy ja tam mieszkałam, tj 81-95, chyba ze 3 osoby popełniły samobójstwa skacząc z balkonu. A akurat balkony były raczej słoneczne, zwrócone na południe. Nie znam dalszych losów osiedla Słoneczny Stok, ale poznaję powoli losy ludzi, którzy tam się wychowali. I to jest dobre...
Powoli osiedle się rozrosło po drugiej stronie ulicy Hrubieszowskiej, i wprowadził się tam G z rodziną. Ale G jest już historią starówkową raczej, a potem wrocławską i krakowską i roztoczańską... I nie będę jej tu opowiadać.
Pozdrawiam wszystkich znajomych i jeszcze nieodnalezionych na nasza-klasa.pl. A kolega Kornaga jest chyba po prostu zazdrosny, że sam nie wpadł na tak dochodowy pomysł! Całuję

Magiczne miejsca

Tak, w Sztokholmie też istnieją miejsca magiczne. Miasto na północy niektórych fascynuje, innych odpycha. Dla jednych jest celem marzeń i pragnień, nieskończonych wyobrażeń, inni wiedzą tyle, że jest stolicą Szwecji, a samo miasto nie wzbudza w nich żadnych emocji. Rozumiem i jednych i drugich, choć dziwne to, bo przecież Sztokholm jest od ok 2000 roku moim miastem, lub raczej jednym z moich miast. Więc ani marzeniem, ani bez emocji, a jednak... coś wisi w powietrzu.
Na przykład w lipcu, gdy prawie niezachodzące słońce świeci tak mocno, że człowiek nawet serca nie ma, żeby wejść do tunelbany/metra. Tylko pomyka na obcasach, sandałkach, rowerze... Lub w mroźny i słoneczny poranek w lutym siedzi nad tą wodą w środku miasta i patrzy na tę wodę, mroźną i świetlistą i wydaje mu się, że gdyby krzyknąć, na pewno w Gdańsku usłyszą.
I jest ten Sztokholm, który trwa od paru miesięcy: mokry, szary, bury, mglisty. Bez rowerów, bez obcasów, bez głów, w te wietrzne dni ludzie chowają się w szalikach. Ale także w te dni istnieją miejsca magiczne. Taką zastałam pod koniec listopada bibliotekę żydowską przy synagodze na Nybroplan. Właśnie magiczną. Miejsce prawie w ogóle nie znane ogółowi, zanurzone w uliczce u stóp niezamieszkałego półwyspu Blasieholmen. Wchodzisz za bramę synagogi, idziesz po bruku, w którym zatopione pozostawiono tory tramwajowe. To tą trasą musiał jechać Martin Brinck z powieści Söderbegra, gdy spotkał sprzedawczynię rękawiczek i zaproponował jej gruszkę, a potem już była miłość... Po tym bruku wchodzisz między kamienicę, w której mieści się biuro parafii żydowskiej a ścianę północną synagogi. A potem granit, a na nim niezliczone nazwiska i nazwy miast: Chełm, Bełżec, Dachau... Do biblioteki, w podziemiach synagogi, należy zadzwonić, o ile jest otwarta, a to nie często, odzywa się głos: Kom in, Välkommen, i drzwi się otwierają. Wieszasz płaszcz, jesionkę, kurtkę, szaliki i blezer, i za moment wchodzisz w zupełnie inny świat niż ten, który przed chwilą spotykał cię po drugiej stronie bramy. Starszy pan czyta hebrajską gazetę codzienną, choć nie codziennie ją czyta, bo biblioteka otwarta jest tylko w poniedziałki, wtorki i czwartki.
Lubię to miejsce. Jest moim magicznym, a takich potrzebujemy wszyscy. Pomaga, uspokaja, inspiruje (chciałam napisać "natycha", ale uświadomiłam sobie, że ten polski diabelski czasownik dokonany nie ma czasu teraźniejszego. Szkoda!), pozwala na myślenie, głębsze i większe i dalsze niż to zwykłe na ulicach, parkach, skwerach, które prowadzi najwyżej do momentu odjazdu kolejnego metra lub wstecz do widzianej na wystawie sukienki...
Za miesiąc organizuję w bibliotece żydowskiej spotkanie z Michałem Moszkowiczem. Wpadniecie? Będzie wino!

NOWE WĘDROWANIE

Nowy rok, nowe wędrowanie. Nie skomentowałam cytatu z Tokarczuk, choć nie wiem, czy potrzeba. Wiecie, jak jest, jaka jestem. Wędrowanie stało się nawet tematem mojej pracy doktorskiej. A ponieważ wędrowanie nieskończone to i pracy nie mogę skończyć. Ale zabieram się. Ta Tokarczuk dała mi do myślenia. Bo przecież jest tak, że pierwszą wędrówkę należy zakończyć, alby nową wszcząć. I tak przez całe święta, a nawet po świętach, tęskniłam za moją Warszawą, to jest za wami wszystkimi. Ale już za dwa tygodnie będę. Czyli kolejna wędrówka. Niedobra dla środowiska (o którym mówił w zeszłym roku nawet król Szwecji, który zazwyczaj mało wie o czymkolwiek), to jasne, bo nie lądowa a lotnicza, ale co zrobić, jak to rozwiązać w tym świecie, gdzie wszystkim nam się tak spieszy. Już nawet na święta do mamy, na południe Szwecji leciałam, a nie jechałam, bo o 4 godziny krócej i nie dziwcie się - taniej! No i, na Boga, bezpieczniej. Wczoraj na Bałtyku utknął prom z Gdyni płynący do Karlskrony. Była straszna niepogoda, zawierucha, sztorm. Promu nie dało sie wcelować w port, więc stał na morzu i czekał przez noc. 500 osób na pokładzie. Ciekawe tylko, czy alkoholu im starczyło na odurzenie pasażerów i załogi, pewnie nieźle omdlałych ze strachu!