niedziela, 20 stycznia 2008

Hur kan litteraturen gestalta nationell identitet?


Hur kan litteraturen gestalta nationell identitet? Frågan har länge väckt stora känslor, men idag bemöts de oftast av ett lätt ironiskt leende. Inte bara i Sverige. Polens nationalskald Adam Mickiewicz (1798-1855) föddes på det territorium som idag tillhör Litauen och det är till Litauen han längtar i fösta versen av sitt stora verk Pan Tadeusz som han skriver på landsflykt i Frankrike. Ändå är det polska barn som läser hans epos första sida utantill redan i grundskolan och hans kropp ligger begravd på det kungliga slottet i Krakow bland polska kungar och drottningar. Det rådet ingen tvekan om hans och hans litteraturs identitet. Inte heller i Sverige har man några större problem att identifiera den romantiska svenska litteraturen och den nationella identiteten i den. Frågan blir allt svårare att besvara ju närmare 1900-talet vi kommer, särskilt när vi hamnar i efterkrigsperioden, som för hela Europa har varit en tid av massiva migrationer. I och med migrationerna har frågan om identitet kommit att bli allt vanligare medan svaren mer splittrade och komplicerade. Migrationsvågen har under andra hälften av förra seklet blivit allt starkare och under 50- och 60-talet börjar litteraturvetare i Sverige dela upp litteraturen på svensk respektive invandrarlitteratur. Denna uppdelning ter sig vid första betraktelse mycket enkel och logisk, värre bli det när invandrare föder barn i Sverige, barn vars modersmål blir svenska och trots det främmande klingande efternamnet är de lika svenska i sitt skrivande som vilken Andersson eller Martinson som helst.
Idag ställer man hellre frågan om nationell identitet finns över huvud taget och i så fall vad den innebär. Oftast låter man frågan eka i olika riktningar i stället för att besvara den. Jag kommer därför i det följande att spekulera kring ”invandrarlitteraturens” olika aspekter, dess innebörd, begreppets rätt att existera, dess relevans samt försöka illustrera mina tankar med olika exempel.
Vad betyder egentligen termen ”invandrarlitteratur”? Om man ställer den vid sidan om två besläktade begrepp, det vill säga ord sammansatta av två substantiv, som ”barnlitteratur” eller ”vuxenlitteratur” ska ordet förstås som litteratur för invandrare. Denna definition är den enda begrundade. Det är svenska folkbibliotek som har införskaffat sig denna för att kunna placera litteratur skriven på de olika främmande språk som idag talas i Sverige av människor som kommit att bosätta sig i landet. Men det är självfallet inte i den betydelse litteraturvetenskapen använder ordet. Enkelt uttryckt är ”invandrarlitteratur” den litteratur som är skriven av invandrare och en ”invandrarförfattare” är alltså upphovsman till sådana verk, kort sagt en invandrare som skriver. Forskare är oeniga vad gäller språket i dessa verk, en del påstår att ”invandrarlitteratur” är endast den litteratur som skrivits på svenska, andra vill se all litteratur skapad av invandrare, både på svenska och deras olika modersmål, som en del av det svenska litteraturfältet. Lars Wendelius underrubricerar visserligen sin forskning tydligt Immigrant- och minoritetslitteratur på svenska, men i sitt verk tar han upp även de författare som konsekvent har hållit sig till sitt modersmål och endast ett fåtal av deras böcker (utgivna både i Sverige och i deras respektive hemländer) översatts till svenska . Då uppstår ännu en fråga: har den svenska staten ensamrätten till ”sina” invandrare och därmed svenska litteraturen till ”sina invandrarförfattare”? Jag vill ta upp ännu ett polskt exempel.
Michał Moszkowicz är av judiskt härkomst, men född och uppvuxen under den kommunistiska regimen i Polen har varken han eller hans familj fått möjlighet att utöva sin religion eller kultur. Han ser sig själv främst som polack. Under våren 1968, till följd av det militära förtrycket, avskedades de polska judarna från sina arbeten och avstängdes från universitetsstudier. Därefter utvisades de från Polen. Moszkowicz var en av de som kom att bosätta sig i Sverige. Sedan 1969 har han skrivit 13 böcker, samtliga betraktar på något sätt en immigrants situation i det nya landet. Hans böcker har utgivits på ett litet polskt förlag verksamt i Sverige, Polonica. Även översättningar har tryckts på det förlaget. Moszkowiczs böcker räknas i Polen till mindre känd emigrantlitteratur. I Wendelius bok räknas dem till invandrarlitteratur (inom det svenska fältet). Det ter sig som om Moszkowicz har kommit att bli författare hemmahörande i både den svenska och den polska litteraturen, samtidigt som varken de polska eller de svenska läsarna känner väl till hans namn. Den dubbla identiteten har gjort honom hemlös. Paradoxalt nog, verkar författaren själv ha minst problem med den fördelningen.
Det som kanske mer än hans härkomst placerar Moszkowicz i ”invandrarlitteraturens” sammanhang är det att i alla hans böcker möter vi den i världen vilsne och ur världen utstötta emigranten som söker sin identitet på andra sidan Östersjön. Det är alltså den okända platsen som blir det intressanta temat i litteraturen, också den plats som är svensk men sedd av någon annan. Eva Adolfsson skriver i en essä om förorten: ”Det intressanta samtida skrivandet har flyttat. Bort ur handlingsförloppet – in i platserna som ska utforskas” . Så är fallet i Jonas Hassen Khemiris två böcker, vars scen han förlägger i förorten där så gott som alla invånare är utlänningar. Huvudpersonen Halim är barn till invandrare, till skillnad från sin far vill han inte assimileras i det svenska samhället, utan i stället värna för de muslimska värdena. Khemiri har från början felaktigt beskrivits som invandrarförfattare, främst på grund av sitt icke-svenska efternamn och den tematik han tar upp. Men samma tematik, det vill säga invandrare i Sverige, förekommer till exempel i Sara Kadefors Fågelbovägen 32, Daniel Sjölins Personliga pronomen eller Lena Anderssons två första böcker Var det bra så? och Du är alltså svensk? Ingen av dessa böcker har tagits upp i sammanhang ”invandrarlitteratur” trots att de mycket sakkunnigt behandlar ämnet. I Du är alltså svensk? heter huvudpersonen Fatima. Hon är muslimsk kvinna som sedan länge har försökt hitta ett arbete i Sverige, hon har till och med anpassat sig ganska väl enligt den hårda invandringspolitiken som råder i landet. Andersson, liksom Khemiri i den ett år tidigare utkomna Ett öga rött, skapar en allegori av det Sverige som inte kan komma till rätta med sitt förhållande till de invandrare som så välkommet släppts in i landet. I sitt sökande efter arbete utsätts Fatima för en test genom vilken hennes mångfaldskvot ska räknas ut:
Kvoten är en formel våra vetenskapsmän räknat ut. I varje människa finns en kärna i form av en cirkel. Kärnan är identiteten, hos somliga synonym med olikheten, annorlundaskapet. Varje cirkel har en yta. Varje yta kan man räkna ut area av. Det blir i vår tid allt viktigare att ha identitet i betydelsen ett annorlundaskap.
Annorlundaskap som ett värde i sig har under de senaste åren uppmärksammats och belönats åtskilliga gånger i den engelskspråkiga litteraturens fält, där namn som Zadie Smith (född i arbetarkvarter i London av jamaikanska föräldrar), V.S. Naipaul (Trinidad), Salman Rushdie (Bombay), J.M. Coetzee (Kapstaden). Den amerikanska litteraturen har kanske minst problem med begreppet ”invandrarlitteratur”. Författare från hela världen har under lång tid sökt sig till denna immigranternas stat. ”Books are no longer imagined to exist in a single literary system”, skriver den amerikanska forskaren Rebecca L. Walkowitz, ”but may exist, now and in the future, in several literary systems” . Författare till de olika artiklarna presenterade i boken är överens om den övergång som har skett ”from nation-based paradigms to ’transnational models emphasizing the global space of ongoing travel and transcontinental connection.’” Litteratur som vi nu har att göra med är ”migration literature”.
Vill vi i Sverige envisas om att kalla en del av den litteratur som skapas inom landets gränser för ”invandrarlitteratur” måste vi hela tiden upprätta en binär opposition till det ursvenska. Men en sådan opposition blir irrelevant då det ursvenska saknar signifiant, i alla fall i samtiden. Det gjorde den redan tidigare: ”De bästa kandidaterna till exotisk ideal”, skriver Todorov, ”är folken och kulturer som är mest avlägsna från vår egna och för oss minst bekanta”. Men för att beskriva dessa måste vi lära känna dem. Kunskapen och exotismen går inte ihop, därför blir varje resonemang om exotism en dekonstruktion av denna och därmed förlorar exotismen sin relevans.
Personligen tycker jag om tanken att Strindberg hade rätt i sitt ”utkast på en bit papper”. Visserligen har nationalitetsbegreppet ändrat betydelse, det handlar inte längre om ras eller stam. 2006 har av Kulturrådet utlysts till det mångkulturella året i Sverige. Pessimistiskt vill jag se det som ett misslyckat projekt. Men kanske inom kort kan vi se Sverige som ett land bestående av olika, mindre nationaliteter. Hade vi lyssnat på Strindberg skulle Sverige kunna betraktas som ett bolag, det vill säga en förening av intressen. Det hade varit mindre besvärligt, om alls problematiskt, att utpeka den svenska identiteten, den svenska litteraturen och därmed den svenska författaren. Benämningen ”invandrarlitteraturen”, som idag skapar mer tvister än någon annan litteraturvetenskaplig term, hade då inte kommit någon på tanken.
En författarkväll på Högdalens bibliotek
Theodor Kallifatides vill se sig själv och vill ännu mer bli sedd som en svensk författare. Hans definition för att skriva svensk litteratur är språket. Och det ligger självklart mycket i den definitionen. Men min fråga om Stridberg blev fransk författare bara för att några av hans verk var skrivna på franska avskedas av Kallifatides. Och om hans ”svenskhet” skvallrar också den kö som har bildats för signering, det är inte greker, faktiskt inte ens andra invandrare, utan en hel skara svenska läsare. Vi har inte mycket tid för att utveckla diskussionen på det förortsbibliotek där han ikväll presenterar sin nya bok. Ännu en autobiografisk bok, i vilken författaren inte döljer sig bakom en påhittad hjälte utan framträder som huvudrollsinnehavaren för att berätta sin släkthistoria. Och återigen detta Grekland. Boken Mödrar och söner är skriven på svenska men Kallifatides skrev om boken till grekiska för att i Grekland ge ut den innan den svenska versionen hamnade på svenska bokhandlarhyllor och innan Kallifatides ska uppträda i svenska media och på svenskaste bokmässa i Göteborg. Boken skulle först och främst läsas av hans grekiska mor som har varit hans musa under hela hans svenska författarskap. Man får lust att tänka att det inte är nationer som ger upphov till litteraturen utan det är mödrar som föder söner och döttrar som i sin tur föder böcker. Svaret om nationell litteratur vore enklare då. Kallifatides envisas om att tillhöra den svenska författarskaran, men känner av att etablissemanget inte tillåter honom det. Och trots att hans namn och verk nämns i Svenska Litteraturhistorien så låses de i ett kapitel om invandrarlitteratur. Och det är inte bara det, menar Kallifatides, ”trots 48 titlar skrivna på svenska, de flesta på mitt sommarställe på Gotland och utgivna av Sveriges mest prestigefyllda förlag, har jag aldrig blivit nominerad till Augustpriset.” När han ska signera min favorit bland hans böcker Utlänningar frågar han leende ”Vad heter du, min vän?”. Och detta ”min vän” väljer jag att tolka som att han tilltalar det polska, inte det svenska, i mig.

13 komentarzy:

Dawid Kornaga pisze...
Ten komentarz został usunięty przez administratora bloga.
Karin S pisze...

Hej,
Håller på med liknande frågeställningar, fast ur fransk synpunkt. Bor i Frankrike och har skrivit två romaner på svenska utigvna på Bonniers, i Sverige. Är själv "äktsvensk".

Som jag uppfattar att det hela MÅSTE spaltas upp, även om man inte gjort det i Sverige än, så är man författare på det språk man skriver.
Kallifatides har m a o helt rätt.
Han är ju rätt ensam i sitt slag i Sverige. Få författare har liksom han som vuxna lärt sig svenska och börjat skriva på det.
Jag hittade för en tid sen ett par exempel, ska klistra in länkarna om jag finner dem igen.

Men för att åtåergå till Sverige så beror nog den stora förvirringen på en väldig massa saker, där den förhållandevis sena invandringen är en.
Innan säg, 1960-talet så hade väl ingen över huvud taget tänkt att på något av allt det här i Sverige?

Själv håller jag på att läsa rubbet av den franska författarinnan (märk väl!) Irène Némirovsky.
Hon var rysk judinna men skrev endast på franska och var under mellankrigstiden uppburen fransk författarinna i de parisiska salongerna.
Hon hade visserligen ett sjå med att bli accepterad, och blev det kanske inte helt och hållet heller, men hon ansågs nog vara fransk författare, trots allt. Om än inte I SIG SJÄLV helfransk.
Detta alltså under mellankrigstiden.

Frågan är rätt ny i Sverige, och i egenskap av författare kan jag bara tycka att den är idiotisk. Det är människor som behöver sätta etiketter på allt i tillvaron som håller på med det där. Biblotekarier, förlagsmänniskor osv.

Men det var en bisak, i Sverige bör det ju bli så att fler och fler författare har rötter i andra länder, med tanke på det antal invandrare som nu finns i landet. Och senare generationer.

Begreppet kommer i och med det att försvinna, tror jag.
Men det kan vara en bit kvar till dess.

Karin S pisze...

http://www.immi.se/ir/ir98/milos.htm

http://www.interbib.se/default.asp?id=21703&ptid=4035

Justyna pisze...

Välkommen till min blogg. Tack för kommentaren, jag känner till hemsidorna som du angivit. Visst är hela diskussionen intressant men även en aning irriterande... ?

Dawid Kornaga pisze...

Usunęłaś mój tekst? Nie masz poczucia humoru, oj nie masz!

Bodil Z pisze...

Hej Justyna,

jag fick en kommentar till din text här i min blogg (eftersom jag länkade hit och eftersom det uppstod något tekninskt krångel). Michael Wirths kommentar finns här:
http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/01/22/kortfilm/#comments

Karin S pisze...

Jo, det blir lite av en låtsasdiskussion när man tänker efter.

Bodil Z pisze...

Hej Justyna,
nu klistrar jag in de kommentarer som rör din text, men som hamnat hos mig på grund av min länk till dig. Först här Michael Wirth:

Hej Justyna, hamnade här via en kommentar från BZ. Det var roligt att läsa din essä om den svenska slash invandrade litteraturen. Du väcker många intressanta frågor, och jag ville tillfoga en del… Jag är själv en s.k. andra generationens invandrare. Min far var tysk, men (men?) jag är född i Sverige, och uppväxt inte långt från min mors ursprung (alltså geografiskt). Jag tänker mig aldrig som invandrare, mer än i en del fall när jag känner mig som du sa “hemlös”. Som polska (för dig)är väl det mest graverande fallet fortfarande Conrad - hur polsk betraktas han vara? Och hur engelsk kan han egentligen bli? Jag håller med föregående talare, språket måste vara ledande när det gäller den s.k. indelningen av litteratur, om detta nu måste ske, men det skapar egentligen problem även för svensk litteratur, eftersom vi tenderar att inräkna dit även den finlandssvenska (som betecknar sig som finnar) samt den i USA på svenska skrivna litteraturen. Jag är inte säker på vart du vill komma med din essä, mer än att problematisera hur man i Sverige generellt indelar litteratur via genrer. Det påminner mig om den diskussion som förts i USA från början, fr.a. via spanskspråkiga författare som bosatt sig i USA, samt den stora afroamerikanska litteraturen. Frågan är om inte problemet överdrivs för svenska vidkommanden, då det för mig räcker att betrakta människor som svenska, som önskar bo här, skriver man här (utan att explicit rikta sig till en utländsk marknad av rent spekulativa skäl), så hör man till den svenska litteraturen (för man hör ju till den svenska kulturen), oavsett vilket språk man skriver på, då det faktiskt är så att det man skriver läses av människor som bor här (samt av andra, förstås). Det innebär ju att nationen Sverige härbärgerar litteratur skriven även på andra språk, och vad kan den nationen förlora på det? Då rör vi oss från språket som avgörande faktor mot en mer generös kategorisering: håller det? Det vore något jag hoppas på, men det handlar då om mer än litteratur (och kultur), och mer om kulturell acceptans generellt. Jag hoppas vi är på väg mot att betrakta den litteratur som skrivs i Sverige som den skatt den är, alltså att klassa, även på biblan, som litteratur skriven i svenska som en enhet. Det är inte alls omöjligt.

Jag hoppas inte det blir en konflikt, dock, som tenderar åt det håll som många diskussioner gör, att de som har lidit av orättvisor, bör kompenseras tills vidare ad infinitam…det som jag brukar kalla det moraliska imperativet. Mer om det senare.

Och…i Vilnius tror jag inte det du skriver om Mickevicius uppskattas, men det vet du säkert. De helgar honom som du säger för härkomst, muséer, bostäder etc. , och vill inte gärna se honom som en polsk författare. Men du vet, även JP II hade ju litauiska förmödrar…?

Hälsningar, Michael Wirth

Bodil Z pisze...

Och så här svarar k (Karin):

Och hej Michael, det var alltså jag som skrev hos Justyna, fast jag håller inte med dig riktigt. TROR jag.
Jag menar själv har jag skrivit två svenska romaner boende i Frankrike. De har visserligen lästs av en del svenskar här, men de är definitivt inte en del av den franska kulturen, så jag kan inte se mig som något annat än svensk författare bosatt i Frankrike.
När man väljer vilket språk man skriver på (om man nu har något val) så väljer man också läsekrets/kultur.
Det här måste nog även gälla författare exilerade av andra orsaker.

Fast sen uppstår förstås ett problem, när man, som författare, bott en längre tid i ett annat än det egna så påverkas man mer eller mindre av den nya kulturen och det man skriver blir inte lika “rent” kulturellt sett så att säga.
(Eller så längtar man likt Heidenstam hem, men det var i en annan tid…)
Och då hamnar man i frågan om man bör byta språk. Som Conrad eller Nabokov eller Becket eller Houston. Osv.

Men de förattare som bor i Sverige och skriver på och ges ut i ett annat språk än svenska, är helt enkelt invandrare - okej, och de berikar säkert den svenska kulturen, men de har inte med den svenska litteraturen, skriven på svenska, att göra. Översatta blir de som andra översatta författare och då kan de ju ha ett större intresse, för svenskarna.

Det finns rätt mycket forskning gjord på det här området, läste en intressant liten bok om flamländska/franska författare som översatte sig själva, och paralleller drogs med finlandssvenskarna i Finland.
Och flamländaren som översatte sig själv till franska SKREV OM rätt stora delar av sin bok, för han visste vad en fransktalande publik ville ha.
Och apropå finlandssvenskar! Läs Donner! Eller Fagerholm!
Fagerholm gör inte mycket, vad jag minns, för att visa att hon är i Finland, det skulle lika gärna kunna vara Sverige?
Kanske är det inte en slump.
Medan Donner lakoniskt konstaterar att hans böcker inte ens säljs i Sverige, än mindre recenseras de, om någon enstaka råkar ta sig över…

Nu vet jag inte om jag ska klistra in den här kommentaren hos Justyna också.
Eller åtminstone lämna ett meddelande?

Bodil Z pisze...

Och så här fortsätter Michael (delvis som svar på något som Bengt O, en annan kommentator sa):

Ja, att översätta svenska till finska blir alltid en digrare lunta, eftersom finska ord i genomsnitt är längre - konstaterade i alla fall en gång bittert en god väns tolvåriga dotter, trött på hemspråksundervinsingen i Gbg.

Tror att Diktonius kan ha översatt sig själv, han var ytterst habil på bägge tungomål. Att Fagerholms romaner har en svag prägel av finskt tror jag inte har att göra med annat än modern prosas tendens att inte alltför tydligt markera var eller när.

De finlandssvenska författarna skriver ofta med tanke på en publicering även i Sverige, alltså “spekulativt” som jag nämnde. Och jag tror inte jag köper resonemanget om att texter av författare med annat språk av nödvändighet bör exkluderas från den svenska litteraturen, men det är ju frågan om att i så fall tänka litet annorlunda. Böckerna blir ju en del av den formella utgivningen t.ex. Hade inte annars Strindbergs franska utflykter då hört till fransk, och inte svensk litteratur (om de inte kommit på svenska)? Som svensk författare bosatt i Frankrike blir du förstås fortfarande en del av den svenska litteraturen och publicerar dig väl på svenskt förlag, eller? Du är kanske inte heller utlämnad åt exilen som många invandrade författare? Vad jag menar är att det finns en risk att periferisera (sug på det ordet) all litteratur i Sverige som inte skrivs på svenska. Det blir i stället fråga om en grundläggande förändring av perspektiv, en skillnad mellan svensk och svenskspråkig litteratur. Nästan samma diskussion som rör människor i Sverige - när blir man svensk?
Även om de är skrivna på svenska är det inte alla som begriper Lindegrens sonetter i “mannen utan väg”. Och vad händer med dialektal litteratur? Poesi på Lima-mål? Svensk litteratur? Försök läsa!

Bodil Z pisze...

Och Karin igen:

Michael,
Tja, jag var kanske lite snål, det medger jag, men å andra sidan, någonstans måste man dra gränsen. Eller?
Jag tycker ändå, fortfarande, att den primära grejen för en litteratur, strunt samma vilken, är språket. Skriver samer på samiska så är det i första hand samisk litteratur, oberoende av i vilket land de är mantalsskrivna.
Dialektala inslag gör ingen skillnad så länge helheten tillhör ett språk.
(INGEN förläggare ville ge ut en blandad bok av Nancy Houston, 50-50 engelska och franska.)

I och för sig kan man tänka sig att författarna själva är mindre benägna att se till gränser, det är mer förlagsmänniskor (som ska LANSERA böckerna) och biblotekairer som ska SORTERA dem som måste ha rubriker. Liksom alla kulturjournalister/recensenter som vill vara den som UPPTÄCKER den nya Invandrarromanen, eller vad det nu kan vara.

Och Strindbergs skrifter på franska är nog inte sådär väldigt levande i originalutgåvan, därtill var hans franska allför dålig. Däremot i svensk översättning, och en del av dem även i översättning till andra språk. (”Bearbetad version” på franska.)
I översättning får man väl kalla dem delar av den svenska litteraturen, men lika mycket som delar av andra litteraturer - i andra översättningar.

Jag vidhåller, svensk litteratur är skriven på svenska, för en svensktalande publik. Samma kriterier kan förstås inte gälla för STORA språk, och visst, författare som lever i Sverige och som skriver om svenska förhållanden och som blir översatta (till svenska), har antagligen större möjligheter att erövra en svensk publik, fast om man ska räkna in dem eller snarare deras verk i den svenska litteraturen?
Det kanske man kunde lämna öppet?
Har det hittills hänt?
OM det händer (och sannolikheten är så gott som noll, skulle jag tro) är jag den första att böja mig.

Därmed inte sagt att man inte ska läsa dessa gränsöverskridande författare, tvärtom! Och heller inget sagt om kvaliteten. Den kan vara hur som helst.

Men om en författare som bor i Sverige vill bli läst så måste han/hon skriva på eller omedelbart bli översatt till - svenska. Möjligen kan han/hon komma undan med engelska, men det blir ju om möjligt ett ännu märkligare exempel, för vilken författare skulle bete sig så?

Och en litteratur som över huvud taget inte är tillgänglig på svenska kan väl inte rimligen inkluderas i den svenska litteraturen?
Därmed inte på något vis sagt att den inte skulle få existera, det är inte den grejen jag är ute efter, bara i grund och botten en definition.

Men visst finns det rätt gott om exempel, om man börjar söka, på författare som skriver på flera språk, och även som översätter sig själva.

En sak som bidrar till förvirringen är gissningsvis att det genom historien varit otroligt få till Sverige invandrade författare som gett sig fan på att skriva på svenska. Några exempel finns ju under efterkrigstiden, men de är få.

Och det finns även en sorts svensk inkluderande syn som jag får vibbar av i ditt inlägg här och det är något i stil med att jaja, det spelar väl ingen roll vilket språk de skriver på, inte heller vad de skriver, bara de bor i Sverige så är det de skriver en del av den svenska litteraturen.
För mig som bor i ett land där man är mycket medveten om språkets roll och betydelse så anar jag en fara i ett sånt resonemang, men det brukar jag i och för sig vara ganska ensam om, så därför slutar jag här.

Justyna pisze...

Jag har inte haft någon större avsikt med texten. Det är en essä som jag skrivit till kursen Nationell identitet och litterär kanon och eftersom jag även i min avhandling funderar över de teman, ville jag provocera till en diskussion. Tack vare Bodil visade sig att min (eller snarare hennes) blogg är en utmärkt plats för ett sådant samtal. Jag skriver mer sen, just nu ska jag till flygplatsen och ta mig till Sthlm från Warszawa. Men redan på söndag väntar en härlig resa tillbaka....

Justyna pisze...

Dawid, dobrze wiesz, że mam poczucie humoru. Posta usunęłam, bo mi nie pasował do całości. Bloga używam do różnych rzeczy, tym razem do poważnej dyskusji literaturoznawczej, a może nawet egzystencjalnej. Ściskam